Torsdag, . Dagen innan vi ska resa hem igen. Lärarna som har följt med SP09K, Jan Händén, Catrin Dinér samt Hanna Norlander, har sagt att de ska gå på en kortare sightseeing- tur under förmiddagen, och att alla som vill kan följa med. En intresse- undersökning gjordes under Onsdag-kvällens samling. Antalet intresserade var lätt räknade: 2 personer i en klass på 28 elever var intresserade, Lukas Martin samt undertecknad. Därmed kunde det totala antalet personer som samlats i lobbyn torsdag morgon, klockan 10, räknas på en hand, 5 stycken.

Det var, däremot, inget större problem, och vår lilla grupp gav sig av, medans resten av klassen antingen tog en sovmorgon efter 4 dagars tidiga morgonar, eller förberedde sig för en heldags shopping i staden. Vår första anhalt var det som återstod av ett gammalt romerskt fort, så, med Jan som kartläsare, gav vi oss av mot Chesterfield, eller Deansgate, för att vara precis, där lämningarna från fortet idag står.

Eller ja, det var planen i alla fall. Efter en halvtimme/ 45 minuter, så nådde vi visserligen en del av det gamla fortet, och det var i Chesterfield… Men inte den delen av fortet som vi hade kommit för att se, vilket var uppenbart, med tanke på att delen av fortet vi såg var en stor mur, stod väldigt separat från vägen, och inte såg ut som ett mål för sightseeing, delvis för att det låg ett par hemlösa Manchesterbor i närheten och sov, och parken som vi var i, den hade helt klart sett sina bättre dagar. Så efter att ha konsulterat kartan, efter att ha gått tillbaka till vägen, blev det tydligt att vi tagit till vänster för tidigt, och den här gången, så hamnade vi vid rätt del av fortet. Det första vi såg var en stor port med en stor sten, som enligt latinläraren Hanna, hade något som verkade vara namn iskarvade i sig.

Efter att flera kort blivit tagna, gick vår lilla grupp fram till en informationstavla, för att läsa mer om fortet. Där fick vi veta, bland annat, att lämningarna vi såg inte var äkta vara, utan kopior, vilket inte var allt för svårt att se, när man väl visste om det.

Med fort- besöket klart, var planen att vi skulle fortsätta till konstmuseet, men på Jans begäran, besökte vi först Teknologi och Industri museet som låg i närheten. Undertecknad, Jan och Lukas gick in i museet (Ännu ett av de trevliga museerna med fri entré), medans Hanna och Catrin gick till det café som var inhyst i samma byggnad. Museet innehöll många intressanta saker, som en modell av ett gammalt flygplan, ett rum som beskrev diverse former av energi, insamlande, en gammal dator, samt en riktigt gammal dator (En av de första, enligt Jan).

Vi gick vidare i museet, till en annan del, som hade en utställning om textilproduktion, både generellt, och produktion i Manchester. Intressant, men inte lika mycket som teknologi utställningen som vi tidigare sett. Vi lämnade museet, och gjorde Hanna och Catrin sällskap vid ett bord på caféets uteservering, efter att ha beväpnat oss med välbehövliga drinkar (juice, kaffe och Pepsi), det var trots allt 25- 26 grader Celsius.

Med pausen klar, gick vi vidare, nu med kursen ställd mot konstmuseet, där de hade en utställning om en konstnär vid namn Ford Madox Brown, en för- Raphaelite pionjär. Tydligen var för- Raphaeliternas mål inom målning att göra sina konstverk utan glorifieringar och onaturliga tillägg, och därmed skapa mer ”naturliga” avbildningar än vad som gjorts tidigare. Galleriet som innehöll denna onekligen skickliga konstnärs tavlor hade en liten prislapp, men jag tror nog att alla fem ansåg att det var värt det (även om varken jag eller Lukas behövde betala).

Vi gick vidare i museet, till en annan del, som hade en utställning om textilproduktion, både generellt, och produktion i Manchester. Intressant, men inte lika mycket som teknologi utställningen som vi tidigare sett. Vi lämnade museet, och gjorde Hanna och Catrin sällskap vid ett bord på caféets uteservering, efter att ha beväpnat oss med välbehövliga drinkar (juice, kaffe och Pepsi), det var trots allt 25- 26 grader Celsius.

Med pausen klar, gick vi vidare, nu med kursen ställd mot konstmuseet, där de hade en utställning om en konstnär vid namn Ford Madox Brown, en för- Raphaelite pionjär. Tydligen var för- Raphaeliternas mål inom målning att göra sina konstverk utan glorifieringar och onaturliga tillägg, och därmed skapa mer ”naturliga” avbildningar än vad som gjorts tidigare. Galleriet som innehöll denna onekligen skickliga konstnärs tavlor hade en liten prislapp, men jag tror nog att alla fem ansåg att det var värt det (även om varken jag eller Lukas behövde betala).

Nu när ni kära läsare har fått mycket information om Manchester samt andra platser i England, så ska jag ta upp det lite om kyrkorna våran klass såg och mot slutet även lite om religionen i Storbritannien.

Kyrkorna i England var väldigt speciella och såg annorlunda ut än vad vi är vana vid här i Sverige. De var oftast mycket större, mer gammaldagsa och på något sätt såg de så ståtliga ut. Visserligen fanns det mindre kyrkor vid vägarna men även dessa var av en äldre stil.

Våran klass gick inte in i någon kyrka tillsammans, förutom en liten bykyrka i Haworth som vi besökte i halvklass för att titta på Brontës minnesgravsten. Den söta lilla kyrkan hade som alla andra en hel del historia bakom sig och hade varit med om ett och annat. Våran guide berättade till exempel att när fadern till systrarna Brontë (som även var präst i kyrkan) ville ladda ur sitt gevär för att inte hålla det laddat om natten då han hade sina barn i huset, siktade han och sköt mot kyrktornet vilket syns än idag med små gropar i tegelstenarna.

 

En kyrka som jag minns mest av alla var katedralen  i Liverpool (bilden ovan), när jag såg den påminde den mig om kyrkan i filmen ”Ringaren i Notre Dame”, för visst gör den? Den katedralen var helt otrolig och så enorm att man såg den ända nerifrån hamnen där alla museum låg som vi tillsammans tittade på. Så när vi fick fri tid visste både jag och Gabriella i klassen vart vi skulle gå och det var mot den vi gick. Visserligen kom vi inte enda fram eftersom den var byggd på en kulle och från det hållet vi kom från fanns det inte någon väg upp så vi gick inte runt eftersom vi även ville se China Town som låg i närheten. Vilket jag nu i efterhand ångrar att vi inte gjorde då jag har sett bilder på hur vacker den katedralen är inuti. Det är trots allt den största katedralen i hela England och den femte största i hela världen. Kanske någon annan gång får jag chansen att komma dit igen, annars rekommenderar jag dig och alla andra att se den!

Slutligen varför kyrkorna i England ser så gamla och ståtliga ut är logiskt sätt att de byggdes för väldigt länge sedan, å andra sidan ser inte alla gamla kyrkor ut så om man till exempel jämför med Sverige så ser gamla kyrkor helt annorlunda ut, så religionen eller någon större ledare måste ha bestämt hur kyrkorna i England förr skulle se ut och det har fått sina positiva effekter i efterhand då många turister reser idag för att se dessa underverk och det gynnar samhället ekonomiskt då kyrkorna kan ta betalt. Ta till exempel katedralen i Liverpool som drog till sig så många turister att den utnämdes till årets turistattration 2009, vilket är positivt för samhället då människor vill komma och se den för egentligen vem vill inte se den femte största katedralen i världen?

Man skulle då kunna fråga sig vem som byggde dessa kyrkor som idag drar till sig så många turister? Ett förslag skulle kunna vara att det var katolikernas verk att kyrkorna ser ut så som de gör i England, eftersom många av dem var arkitekter till kyrkorna som finns idag. De hade även en stor inverkan i kyrkan fram till historien där  Henrik VIII bröt sig loss från påven 1534 eftersom han blev avslagen skilsmässa med sin fru som gav honom bara döttrar och han ville ha en son till efterträdare. Han utnämner sig själv istället till överhuvud och startar en statskyrka som idag kallas för Church of England.

Hur som helst, om det var katolikerna som bidrog till dessa otroliga kyrkor eller inte kan man inte veta, men en sak är säker och det är att det är väl värt att besöka dem!

Lizett Nilsson

Det första jag möttes av på flygplatsen i Manchester var en trevlig passkontrollant som vänligt log och önskade mig en trevlig vistelse i landet. Att någon liknande händelse skulle uppstå hemma i Sverige känns väldigt långt borta. Här tittar passkontrollanten fort på passet, nickar och släpper kvick förbi en medan han eller hon lite nonchalant vinkar på nästa person i kön.

Under våra fem dagar i Manchester möttes jag av mängder av trevliga människor som var oerhört hjälpsamma och allmänt glada. Vid flera tillfällen stannade folk upp och frågade om vi behövde hjälp med att hitta vägen, ta kort eller liknande. Ett tillfälle som jag särskilt kommer att tänka på är sista dagen då jag tillsammans med ett par andra letade efter en viss affär. Vi hade länge pratat om att vi ville hitta affären men var osäkra på om den fanns i staden eller inte.

Efter en tids letande på egenhand bestämde vi oss för att fråga ett par kvinnor som kom gående om hjälp. De svarade att de inte kändes vid affären, men istället för att bara gå sin väg och fortsätta med sitt, tog de upp sina telefoner samt stannade andra på gatan för att försöka hjälpa oss hitta rätt. Vi var allihop oerhört tacksamma men även förvånade över den otroliga vänligheten och hjälpsamheten vi blev bemötta med. Det är sådana små saker som sätter ett leende på läpparna och jag kände mig så välkommen i denna främmande storstaden jag befann mig i.

Hade samma händelse inträffat här hade jag antagligen fått som svar att personen inte visste vart affären låg och sedan hade denne antagligen vänt på klacken och fortsatt med sin dag.

Samma hjälpsamhet kände jag av då vi frågade vår guide om hon visste vart det fanns en bio och vid vilken tid man kunde gå. Hon kollade då upp alla filmer som gick samt vilken tid, något som också är mycket sällsynt här i Sverige.

I kassan på ” Candy Land” kom butiksbiträdet fram och sa vänligt: ” Do you need any help my dear?” och på väg ut från affären log hon och sa ” Have a nice day darling”. Människorna och det sociala livet i Manchester var något av det som jag uppskattade mest med hela resan. Av att hela tiden få trevliga kommentarer och leenden blev jag själv mycket gladare och det är precis så det ska vara. Precis som i Manchester!

Julia Barahona Arnskow SP09K

Som jag förmodar att ni redan vet, har SP09K spenderat fem dagar i och runt Manchester i nordvästra England, och att vi nu återvänt som lite mer kompetenta och världsvana språkare. Om du frågar mig, vilket jag antar att du gör, så var det en minst sagt lärorik resa med trevliga utflykter och en rejäl dos brittisk artighet. Inte minst genererade den en massa roliga minnen. Nu ska ni få höra en liten del av det vi var med om!

Vår andra anhalt på turnén, på tisdagen, är staden Liverpool.  Med tåg från Manchester tar vi oss de knappa fem milen västerut. Det är en vacker dag och när vi traskar ner mot havet kastar solen sitt ljus över den nordengelska kuststaden och all dess arkitektur. Spåren av stadens stolthet, The Beatles, är många. Dock blir jag överraskad av stadens modernitet - Liverpool verkar inte leva kvar i det förgångna.

För mig personligen är denna utflykt den mest efterlängtade, vilket kan förklaras med att mitt hjärta slår för fotbollslaget Liverpool FC. Manchester i all ära, men Liverpool är en stad jag alltid drömt om. Och när vi promenerar längs havet kan jag helt enkelt inte låta bli att charmeras av den stolta hamnstaden och dess innevånare. När man lyssnar till dem hör man att språket har ett säreget uttryck, och jag fastnar i funderingar kring vad de egentligen säger. Dialekten scouse är en av de saker som gör staden till vad den är.

Jag som Liverpoolfan är redan innan vårt besök bekant med det som alltså kallas scouse. Jag har hört den talas i intervjuer med exempelvis Steven Gerrard och Jamie Charragher, den sistnämnde känd för sin otroligt svårförståeliga dialekt. Jag visste dock inte så mycket mer om vad scouse egentligen var.

Direkt när vi anländer gör vi ett besök på stadens turistbyrå. Detta kanske inte låter så hett, men kom då ihåg att det finns modernare turistbyråer än den belägen i Borås… hur som helst lägger jag vantarna på en liten bok om just dialekten scouse.

Faktum är att det inte bara är dialekten och dess talare som kallas scouse, utan det är det också namnet på regionens mest välkända maträtt. Denna är en variant av en irländsk köttgryta som sjömännen tyckte mycket om. Och ordet scouse i sig kommer ursprungligen från norskan.

Under tågresan tillbaka till Manchester igen snörar jag på mig språk-spanar-stövlarna i sann ELS-anda och ger mig in i den engelska dialektdjungeln. Genom boken Scouse International lär jag mig till exempel att när en scouser vill uttrycka förvåning kan denne utbrista I’m gobsmacked! - och hör du någon panikartat utbrista Wur’s dee petty? gör du bäst i att förklara var toaletten är, vänlig som du är.

Jag ser redan fram emot att få besöka staden på Merseyside igen och använda några tungvrickande fraser, det är ju på resande fot som vi språkare är i vårt esse. Men väl hemma efter denna lärorika resa får jag nog ändå konstatera: borta bra, men hemma bäst.

/Gabriella Engdahl

Manchester staden med den fantastiska maten härligaste människorna och snyggaste stilarna!

Dag 2 i Manchester bestämmer vi oss för en shopping runda, affärerna tycks aldrig ta slut och varje affär är lika stor som hela Knalleland är hemma. Tänk vad mycket det finns att shoppa då?!

Vi går längst den stora shoppinggatan och tillslut stannar vi framför Primark, det största huset av dem alla. Huset består av flera våningar med shopping. Vi går in och upptäcker att vi hamnat i paradiset! Tänk Ullared, fast med snygga kläder. Problemet är bara allt folk. Eftersom Primark är känt för sina billiga och snygga kläder är det inte konstigt att allt folk flockas här. Åh nej tänker vi.., massa folk som trängs och blir sura så fort man råkar knuffa till dem är inte så lockande. Men vi tar den risken och börjar shoppa! Direkt ser jag en jätte fin t-shirt som jag nästan springer fram till. Jag närmar mig den, när något händer som stoppar min framkomst. En tjej råkar knuffa till mig så jag tappar min shoppingkorg. Nu kommer hon säkert sucka och säga åt mig att jag var i vägen tänker jag och börjar nästan blunda när hon vänder sig om och öppnar munnen:
- I’m so sorry. I didn’t see you, did I hurt you?! Utbrister hon med en orolig ton.
Jag stirrar på henne med förvånade ögon, hörde jag verkligen rätt? Var hon faktiskt trevlig?!
- Anything I can do for you? Säger hon sedan.
Jag svarar att det inte gjorde nått och att jag mår bra.

Hemskt vad engelsmän är trevliga. Tjejen på Primark var inte den enda. Precis alla säger förlåt och är artiga ifall de råkar knuffa till en. De hälsar också artigt i affärerna och frågar direkt om man vill ha någon hjälp, ifall kläderna passar eller så börjar de prata med en som om vi redan känner varandra! Manchester med den suveräna shoppingen, vackra byggnaderna men framförallt det glada folket. Det kan nog inte bli mycket bättre än såhär. ( Alexandra lukasz)






Vi bemötte manchesters gator med storm, vi var förväntansfulla och redo att se vad staden har att erbjuda. Att ha en heldag och strosa omkring manchesters gator bemöter vi många intressanta människor med egna stilar, vågade stilar och utstrålande attityder.  Enligt mig skulle jag vilja säga att det är människorna som gör staden så oerhört fantastisk med sina vänliga och tacksamma beteenden, coola stilar och positiva energier.  Det jag noterade mest var just människornas stilar eftersom de stilarna som fanns i manchester sällan förekommer i Borås.

 Tänk att du tar på dig vad du vill utan att få blickar och ha en inte bry sig vad någon annan tycker attityd var det som gjorde människorna underbara i manchester och man kunde inte göra något annat än bara luta sig tillbaka och bli inspirerad. Varje individ hade sin egna personliga stil som verkligen gav utstrålning. För de människor som vill ha inspiration är manchester ett utmärkt ställe att ha som inspirationskälla. Det som även gjorde staden fantastiskt var människornas vänlighet. Efter att varit inne i en butik och hittat något begav man sig till kassan för att betala och det var här man märkte att människorna är tacksamma. Thank you darling take care var de avslutande orden. Man fick en sådan positiv energi av manchesterbornas vänliga kommentarer. Tillskillnad från Sverige där vi knappt får ett hejdå när vi betalat klart och ska gå. Detta är något de flesta känner igen sig i och har själva upplevt. Vi i Sverige/Borås är alldeles för stela eller bekväma av oss de vi skulle behöva göra är att släppa loss mera. Ett vänligt ord kan göra skillnad. Det märkte man i manchester när vi ständigt blev bemötta av deras vänliga kommentarer som gjorde att vi blev positivt överraskade och bevarade leendet på läpparna hela dagen . ( Emma Colf)

Mat i Manchester
Om du är en matälskare som jag, och tycker om att spendera lite pengar för mycket mat, ska du definitivt besöka Manchester. Matkulturen i hela Storbritannien är varierande och utbudet av maträtter från olika kulturer i Storbritannien, framför allt i Manchester, är stort. Man hittar restauranger med maträtter från flera delar av världen. Några exempel på sådana som serverar måltider för delar av världen är Italienska restauranger, Afrikanska restauranger, Indiska restauranger, Karibiska restauranger.  

Man hör ofta att britterna äter mycket snabbmat, framför allt mycket friterad mat. Jag kan säga att håller med om detta påstående, dock måste jag tillägga att det är för det mesta snabb köken som serverar väldigt mycket friterad mat. En snabbrätt som ofta förknippas med Storbritannien är Fish and Chips, som är friterad fisk som serveras med tjocka pommes frites, och ofta med grönt ärt mos och självklart med vinäger på pommes fritesen. Till den friterade maten får man ofta både vinäger och en stor mängd majonnäs till rätterna, vilket är väldigt ovanligt i Sverige, mendan för britterna är det en självklarhet. Det finns massvis med gatukök, man kan i princip hitta gatukök runt varje gatuhörn i Manchester, där de serverar snabba och billiga maträtter. Panpizzor, thai mat, kebab, fish and chips, hamburgare är några av maträtterna som faller mig och mina vänner i smaken.  

Maten och restaurangerna i Manchester skiljer sig mycket ifrån det svenska köket. Dels är priserna oerhört mycket lägre, man kan t.ex. få en ostburgare med pommes frites för cirka 3pund som motsvarar runt 30 svenska kronor. En middag på en indisk restaurang med förrätt och huvudrätt kostar ca 140 svenska kronor, detta kan i Sverige kosta dubbelt så mycket. Variationen av maträtter är även större i Manchester än i Sverige som jag nämnt ovan.

Om du inte är speciellt sugen på en brittisk frukost på vandrarhemmet, som består av te med rostat bröd och marmelad, kan du gå till den närmsta livsmedelsbutiken och köpa dig en stor typisk brittisk Sandwich skuren som en triangel, efter den står du dig länge. För 3pund får man en liten påse chips och en valfri läsk till smörgåsen. Smörgåsarna är fyllda av olika fyllningar, kyckling, bacon, sallad och majonnäs är min favorit. Något som jag saknar när jag är här, är den svenska frukosten som jag är van vid. I Sverige äter man nyttigare frukost så som müsli och grovt bröd, och definitivt inte chips till frukost.

Starbuck's café är ett mycket känt café som finns i många stora städer världen över, dock inte i Sverige. Jag och mina vänner bestämmer oss för att gå dit den sista dagen för att äta frukost. Jag beställer en stor kopp carmel hot chocholat, som är varm choklad med belgisk choklad, toppad med vispgrädde. Den var försvinnande god. ( Nicolle Abika)

De gamla byggnaderna som stolt sträcker på sig för att få njuta av dagens första solstrålar vittnar om händelser ur det förflutna. I den engelska byn Haworth befinner du dig i nuet, men tankarna svävar allt oftare iväg till just det förflutna.

En gammal stolthet, som är värd att besöka, är kyrkan vars torn skjuter i höjden – på tal om skjuter så har tornet ärr från skottlossningar. Historien bakom dessa är, berättar vår guide för dagen, att systrarna Brontës pappa var tvungen att ladda ur sin pistol varje morgon och lärde då även en av hans döttrar att skjuta mot tornet. Det låter ansvarslöst att lära ett barn att använda en pistol, men jag kan inte låta bli att hoppas på att han gjorde det för att hans dotter skulle kunna försvara sig om det skulle behövas – och detta hoppas även vår guide som passionerat fortsätter att berätta om familjen Brontë på kyrkogården, där vi nu befinner oss. 42 000 är ett häpnadsväckande tal när man pratar om antalet personer som ligger begravda på denna kyrkogård. Blicken sveper över gravstenar som antingen stått eller legat på denna kulle i år och dagar och vi kan inget annat säga än att det är maffigt när solens strålar söker sig genom trädens kronor ner på gravarna.

Om vi fortsätter ner för den smala gatan som går förbi kyrkogården, vilken blir allt mindre och mindre kan man inte låta bli att föreställa sig familjen Brontës vardag. Tänk att gå på dessa gatustenar, som de legendariska systrarna gjorde för så många år sedan. Längre upp på gatan ligger nämligen familjens sagolikt gulliga hus, som nu är ett museum. Om vi sedan fortsätter neråt; reser sig en byggnad, som Patrick Brontë var med och skapade – nämligen söndagsskolan i Haworth. När vägen blir trängre – mellan kyrkans rustika väggar samt gaveln till dåtidens postkontor – kan vi skymta ett praktfullt hus vars långsida smyckas av stora gyllene bokstäver som bildar ordet The Black Bull Pub. Här kan du avnjuta en hemlagad måltid och vem vet om det var detta som systrarnas bror Brandwell Brontë gjorde på sin favoritpub?

Något som är säkert är dock att även om vägen tagit slut, så har inte Brandwells kväll gjort det. För honom räckte det inte enbart med alkohol på den lokala puben, utan han gick tvärsöver huvudgatan till the apothecary, där han kunde köpa till sig opium. Rose & Co Apothecary finns fortfarande kvar i centrum av Haworth, men idag går vi inte in dit för att köpa opium utan för att träda in i en varm miljö vars dofter av vanilj och rosor är några av alla lukter som tvålar har i denna butik.

Hästars hovar klapprandes mot gatustenar på huvudgatanvar en del av systrarna Brontës och samtida människors vardag. Just denna dag får vi inte höra denna melodi som hovarna framkallar, utan du får istället hoppa upp på de obefintliga trottoarerna för bilar som klättrar uppför backen.  Inte enbart äldre butikers skyltfönster vetter ut mot denna gata, utan även affärer som dykt upp på senare tid.  Att få både känslan om att befinna sig i nutidens samhälle samtidigt som man får känslan av att de tre kända systrarna, som satte Haworth på kartan, kan möta oss vilken sekund som helst. Just detta är unikt för den resvane – ingen stad eller by kan möjligtvis ha gett dig detta intryck tidigare.

Ljud och dofter blandar sig och söker sig upp mot backkrönet, där vi nu står. Ljuvliga dofter från ett bageri lockar oss in till dess butik. Engelska bakelser, bröd och kakor som nybakta gör att det vattnas i munnen, pryder skyltfönstret. Det är ingen tvekan om att det är ett måste att köpa med sig en muffin eller två.

Det sägs att en bild säger mer än tusen ord, men en bild skulle aldrig kunna beskriva den engelska kultur, landsbygd, dofter och ljud som Haworth har att erbjuda - inte heller skulle mina ord göra den rättvisa. Det är endast minnen som ger byn dess rättvisa. Historiska minnen och minnen skapade av mig och kanske någon gång i framtiden av dig. När bussen kommit så pass långt från Haworth att byn får plats i din hand kan du inget annat än att försöka stoppa ner det i fickan, men som tur är så får den inte plats i fickan. För detta innebär att fler kan besöka Haworth – byn som tillhör den engELSka landsbygden.

Frida Agnefjärd

Nu ska ni fåvara med om något väldigt speciellt. Tänk er ett hastigt klimatbyte till andra sidan jordklotet genom att bara stiga in på en speciell gata. Från en stund till en annan möter man endast sneögda små homosapiens. Inget illa menat men det är inte det som man kan tänkas möta när man åker ner till Englands Manchester på klassresa.

Nu får ni föreställa er att det är måndagen den 26 september 2011 och ni är på Manchesters gator på en spännande upptäcktsfärd.

Alla i klass SP09K inklusive mig själv är väldigt uppspelta över att äntligen få vandra på en av Europas första industrialiserade stad, Manchester. Vädret är ganska kallt och blåsigt med en del moln på himlen och man är därför tvungen att ha på sig något varmare. Vi börjar dagen med att vandra från mittkärnan av staden och in till ett lite tystare område. Gatan vi nu går på heter Faulkner Street och man märker snabbt hur omgivningen förändras efter bara några steg. Man möter nästan bara asiater, byggnaderna har alla en asiatisk touch och om man kikade lite närmre såg man små, små gator som måste ha varit enkelriktade! Vi fortsätter på gatan ända tills vi stöter på något helt fantastiskt. En gåva från kina som representerar Chinatown i Manchester. Dess stolthet visas genom en enorm ingång med kinesiska tecken på, men det man lägger märke till är att nästan allt är i färgerna rött och gult, vilket kanske inte är så konstigt, Kinas färger. Känslan av att få stå där bredvid denna gigantiska port var ändå mäktig.

Namnet på denna gigantiska sevärdhet är Ming Dynasty Imperial Arch och det var en gåva från kina till Manchester vilket är väldigt speciellt. Den byggdes år 1987 och var då den största valvporten inte bara i Storbritannien utan även i hela Europa. Liverpools Chinatown tog dock denna titel då deras Chinatown fick sitt valv år 2000. Manchester kan ändå vara stolt över att deras faktiskt var en gåva. Frågan är ändå, varför Manchester? Chinatown där, är det näst största i Storbritannien med sin utbredning på 3 olika gator efter Londons som ligger i Soho. Det är även det tredje största i Europa. Saken är den att Manchester var en av de städer som utvecklades mest och snabbast under industriella revolutionen. Manchester var alltså under 1700-talet en stad som utvecklades väldigt snabbt. 200 år senare under 1900-talet kom de första kolonisterna ner från främst Honkong då dess urbanisering var för snabb och då lantbrukarnas boenden förstördes vilket var anledningen till att många flyttade och hamnade just i Manchester. Detta var ganska lägligt eftersom efter andra världskriget saknade England mycket arbetskraft vilket också gjorde det lättare att komma in i landet. Efter det flöt det bara på och kineserna arbetade med tvätterier men övergick snabbt till restaurangyrket. Under år 1970 kan man säga att Chinatown bildades och kom även att bli stadens kulturella centrum med massvis av kända restauranger, kinesiska supermarkets, små affärer och man får inte glömma asiaterna som främst är från kina men det finns även från andra delar av Asien. Här kan man även vara med och fira Kinas årliga fest. Det kinesiska nyåret.

Jag tycker att detta var en speciell upplevelse då det faktiskt är en av de största Chinatown i Europa. Detta valv var även en höjdpunkt då man fick se något som har en stor inverkan för invånarna i området. Känslan av en miljö samt klimatbyte efter att bara svänga in på en gata var väldigt häftig och jag rekommenderar verkligen att man ska försöka ta sig hit när man besöker Manchester. Vi var dock bara där en gång under vistelsen, och jag skulle gärna provat på att äta på en äkta kinesisk restaurang i Chinatown, för det tror jag skulle vara en smakrik upplevelse. Att drömma sig bort till Kina en stund skulle inte vara fel.

Denna upplevelse var som sagt ett minne för livet och jag skulle verkligen besöka det igen och då skulle jag nog vara med på det kinesiska nyåret!

Av Olivia Qfvarnström

Vill du åka till England samtidigt som du är trött på London? Häng med SP09K till norra Englands huvudstad - den mest händelserika staden i norra England när det kommer till musik; Manchester!

När vi stiger av planet känns redan en förändring i luften, kanske är det inbillning men inspirationen är så omedelbar att det är som att gå in i en vägg. Detta är det inte bara jag som känner av märker jag när andra i klassen stämmer upp i sång.

Vi är inte de enda som stämt upp i sång här i Manchester, inte heller är vi de första. Redan på 1960-talet sjöng Beatlesfans låtar som Yellow Submarine och Please Please Me här, precis som i resten av världen. Samtidigt bildades ett nytt band som kom att kallas Manchesters svar på The Beatles – The Hollies. Visst var det i huvudstaden i norr som The Hollies fick sin inspiration till låtar som Bus stop och Look Through Any Window och när jag lyssnar på texten i den sistnämnda låten förstår jag precis vad de menar för det är faktiskt så det är.

Smiling faces all around

Rushing through the busy town

Med sina dryga 2.5 miljoner invånare kan man inte räkna med annat än att staden är livlig. Livligheten upplevs dock inte som överväldigande och vi tycker snarare att Manchester närapå är en storstad med småstadskänsla. Främst har nog staden mycket att tacka dess förtjusande, hänförande och mycket trevliga befolkning för denna känsla - för vad vore staden utan folket? I en stad där arkitekturen speglar historien är inspirationen ett faktum. Tänk dig att vandra på gator med charmiga tegelhus som använts inom industrin varvade med nymodigare byggnader konstruerade av de mest oväntade material - vågade, imponerande byggen av bland annat glas som antagligen nyligen ritats av en rad ambitiösa arkitekter. Vidare är känslan i staden varm och härlig. Denna värme är inte bara värmen från solen som skiner på oss utan det är en värme som ligger djupare än så. Vem kan undgå att bli inspirerad av en så fängslande stad som denna?

När vi vandrar genom den rustika staden ser vi som sagt antydningar till både nytt och gammalt – nygjort och åldrat. Själv kan jag inte låta bli att bli inspirerad när jag skådar stadens skönhet och det är inte svårt att förstå varför det kommer så många låtskrivare just härifrån. Förutom låtskrivare och andra musiker kan Manchester skryta med att det på 80-talet faktiskt uppstod en musikstil här. En musikstil som kom att kallas Madchester. En av alla trevliga engelsmän vi möter berättar:

"Madchester skapades kring Hacienda, den numera legendariska klubben och hade ett typiskt gitarrsound och en speciellt nordengelsk attityd".

När vi tittar närmare på saken förstår vi att band som Happy Mondays, Joy Division och Stone Roses alla spelar Madchester, som förresten är en blandstil av psykedelisk rock, Acid House och punk. Efter att Madchester och Hacienda dog ut har Manchester fortsatt att producera mycket och bra musik. Någon som besöker staden behöver inte ifrågasätta varför när man passerar musikskola efter musikskola och ser affischer om livespelningar på väggar, anslagstavlor och stolpar runt om i staden. Manchester är verkligen en sann musikstad, något som The Hollies, Sex Pistols, Bee Gees, Morrisey och bröderna Gallagher säkert håller med mig om.

Ellinor Augustsson

Det var med spänning och nyfikenhet inför vad vi skulle få se och uppleva som vi åkte till Lake District, en känd nationalpark i nordvästra England. Lake District som är känd för sina sjöar, berg och associationer med den tidiga 1900-talets poesi och texter av William Wordsworth. Då ingen av oss hade varit här förut visste ingen riktigt vad vi hade att förvänta oss. Vi satte oss i den stora dubbeldäckaren, spänningsfulla men även nyfikna på vad vi skulle få uppleva, när våran trevliga guide Kate började berätta med sin tydliga brittiska accent om vad det var vi skulle få se. Kate började prata och vi var nog många som blev förvånade av hur tydlig engelska hon pratade, då vi hade haft lite svårt att förstå en del av invånarnas engelska.

Väl framme i Lake District efter en lång busstur, så stannade vi i byn Windermere som är en söt liten gammaldags by med små typiska engelska stenhus. Innan vi gick av bussen berättade våran trevliga guide Kate om att ca 8.3 miljoner människor besöker Lake District varje år och att om man vill bo på ett hotell där så måste man boka det flera månader i förväg då det är så populärt, speciellt under vintermånaderna. Så om man vill åka dit i december så måste man ha bokat redan i juni om inte ännu tidigare. I Windermere fanns det väldigt många trevliga och artiga människor som befann sig ute i den varma sommarvärmen även om det var slutet av september och borde vara höstväder. Men det var tur för oss då det var riktigt skönt att få promenera runt ute i solen och ta del av den sista sommaren.



När vi promenerade runt i den vackra lilla byn så kunde jag inte sluta förundras över hur mycket människor som befann sig där. Både de människorna som satt på parkbänkarna vid den stora sjön och åt glass, men även alla människor som kom åkandes med den vita färjan som precis kom tillbaka efter sin tur. De flesta är säkert turister precis som vi är, men det var nog även en del av invånarna som var där för att njuta av den sista sommarvärmen. När vi hade varit vid sjön och tagit några bilder på de vita tama svanarna som kom gående till oss, så fortsatte vi våran tur upp mot själva byn för att titta på hur man bodde där, men även för att passa på att titta på lite souvenirer. Byn är verkligen vacker med dess små gammaldags hus, trevliga människor och för att inte tala om den mysiga känslan man får av att befinna sig i byn, hit vill jag verkligen åka igen någon dag! Byn var som sagt jättemysig att vara i, men jag skulle önska att vi hade fått tillfälle att stanna där längre än vad vi gjorde, då vi bara var där i knappt en timme.



Nu efter besöket i byn så skulle vi återigen åka buss, men denna gången var det dock bara en kort bussresa på ungefär 20 minuter innan vi skulle få promenera upp på Orrest Head. Då jag, mina klasskamrater, våra lärare och våran guide Kate började promenera i det soliga vädret kände vi hur solen värmde oss samtidigt som vi kunde höra fåglarnas kvitter. Vi promenerade i rask takt för att komma upp till Orrest Head, ett berg på 784 feets, eller för oss ca 239 meter. När vi promenerade upp kunde jag inte sluta tänka på vilken tur vi hade haft med vädret, då vädret i England annars är ungefär som det är i Borås, dvs regnigt.



Väl uppe på toppen av Orrest Head var utsikten otrolig, den var till och med bättre än vad jag hade förväntat mig att den skulle vara. Från toppen kunde man se nästan hela Lake District med alla dess stora magnifika sjöar, den havsblå himlen, den strålande solen och den vackra gröna naturen, vilken utsikt. Jag kan förstå att hotellen, eller ”Bed and Breakfast” som det ofta kallas här, är bokade flera månader i förväg då detta är en oförglömlig upplevelse som alla borde få uppleva någon gång i sitt liv och jag är så glad att jag fick möjligheten att uppleva detta.

       

Av: Gabriella Talay

Det jag antagligen såg mest fram emot när jag hörde att vi skulle åka till Manchester och Liverpool, var att få besöka Beatles-museet. Jag är mycket förtjust i de fyra grabbarnafrån Liverpool och hade läst att det verkligen var värt att besöka. Dock levde inte verkligheten upp till mina förväntningar.

Egentligen vet jag inte var jag hade förväntat mig, men antagligen ville jag ha en ”aha-upplevelse”. Att bli överraskad är den bästa känslan som finns. Tyvärr kanjag redan i princip allt om The Beatles så någon större överraskning blev inte museet.

Vid ingången fick man hörlurar med kommentarer av John Lennons syster, Julia (OBS! Inte Julia i vår klass). Kommentarerna var egentligen fullkomligt lysande. Intresseväckande för någon som är intresserad av musikhistoria och The Beatles. Julias intressanta historier varvades med kommentarer från andra Beatles-relaterade personer, bland andra Paul McCartney. Emellertid är fallet sådant att man inte orkar lyssna på människor som talar under en längre tid. Man faller i andra tankar. Är man intresserad av The Beatles borde man istället läsa någon av de många mycket bra böckerna som skrivits om världens största band. Jag skulle uppskatta om ljudguiden bearbetades för att ges ut i bokform.

De olika displayerna på museet var inte heller särskilt imponerande. Några bilder (varav många i och för sig var helt briljanta och kan tittas på länge av någon som är intresserad) och ett par  instrument är inte tillräckligt för att imponera. Vem som helst kan köpa några instrument och förstora några bilder.

Under besökets gång spelades självfallet bra musik. Tyvärr hade man valt att fokusera på The Beatles tidiga år. Visst var musik bra och trallvänlig, men de riktiga geniala låtarna kommer först senare. Man behöver bara lyssna på klasskillnaden mellan ”Please Please Me” från 1963 och ”A Day In the Life” från 1967 (båda låtarna kan höras om ni klickar på länkarna nedan) för att förstå att den senare varianten av The Beatles borde lyftas upp på museet.

Varför sker då den stora förvandlingen av The Beatles? Jag skulle vilja lyfta fram tre avgörande faktorer.

Under USA-turnén 1964 träffar beatlarna folkmusikern Robert Zimmerman i ett hotellrum i New York. Zimmerman, eller Bob Dylan som han kallar sig, berättar att han gillar TheBeatles musik. Beatlarna avslöjar i sin tur att de verkligen beundrar Dylan. Dylan introducerar sedan beatlarna för något som ska komma att ändra deras liv och musikens framtid - marijuana. 

Man kan säga att Dylanmötet manifesterar två av de tre största faktorerna till att The Beatles förändrar musiken - intresset för musik utanför popen samt droganvändandet. Dylaninfluenserna lyser starkt igenom på plattorna ”Beatles for Sale” från 1964 och ”Rubber Soul” från 1965. Samtidigt hör man influenserna från den klassiska och indiska musiken. George Harrison (sologitarist) hade börjat lyssnat på indisk musik eftersom det var populärt i drogkretsar. Drogerna skapade således ett intresse för något som de annars aldrig hade lyssnat på. Drogerna och drogupplevelser skapade också ett sökande efter mening med livet, vilket fick beatlarna att söka sig ännu mer till Indien och dess mystik.

Den tredje faktorn är The Beatles producent, George Martin. Martin var en klassiskt skolad musiker och tillförde en stor dimension av musikalisk korrekthet till The Beatles musik. Man kan säga att The Beatles musik var kärleksfrukten av ren musikalisk känsla och musikalisk kunskap.  Martin skrev stråkarrangemang och fixade och donade i det musikaliska. Dessutom var han en innovatör gällande hur man användemusikutrustning. Att skapa ett bra ”sound” var hans specialitet.

Att beatlarna (med undantag för Ringo Starr, trummisen) var musikaliska genier var självklart också det en bidragande faktor. Men utan de nämnda faktorerna hade de aldrig kunnat skapa den musikaliska magi som deras låtar är.

Genom att läsa denna text lärde ni er flerviktiga saker om The Beatles än vad ni hade gjort om ni besökt Beatles-museet. Museet är tyvärr bara en turistfälla. Jag hade gärna besökt Lennons och McCartneys barndomshem samt andra Beatles-relaterade platser när vi var i Liverpool, men jag vågade inte ge mig ut för att leta efter dessa då jag visste att jag skulle gå vilse. Men det var fint väder och Liverpool är en vacker stad så jag är ändå nöjd med resan dit.

Vi åkte tåg till Liverpool på tisdagen klockan 10 på morgonen. Lite halvtrött var man men eftersom solen var framme även denna dag kunde inte humöret vara bättre än såhär. När vi väl var framme efter cirka 40 minuter var vi alla redo, pigga och alerta på att upptäcka och se nya saker i en annan stad . Vi promenerade genom centrum och såg häftiga byggnader som var fint dekorerade och flera butiker där man sedan kunde shoppa i om man ville. Vi kom sedan in på "The Beatles" gatan.

När vi väl var framme

The Beatles "gatan"

Vidare gick vi sedan till Liverpool museet. Nu, sitter jag ute i solen på bänken och känner hur solens strålar värmer mitt ansikte, det kan inte bli skönare. Vi ska alldeles strax ha en återsamling för att bestämma hur resten av dagen kommer att se ut. Sakta men säkert börjar klasskamraterna komma gåendes mot oss och vi blir fler och fler som sitter här och väntar. Tillslut kommer lärarna som meddelar att vi får göra vad vi vill så länge vi tar tåget vid rätt tidpunkt tillbaka till Manchester. Jag, blondinen med lockarna, Daniel och Stephanie går in mot centrum, kommenterar vägarbetarna och att övergångsställena är oerhört långa, man hinner ju aldrig över! Den gröna gubben hinner bli röd när man knappt kommit över gatan. Vi går förbi den fina statyn jag senare vill ta en bild på och promenerar vidare för att leta efter en restaurang. Magen har börjat kurra. Vi går förbi gatumusikanter som spelar irländsk folkmusik och plötsligen får jag syn på ett fruktstånd och jag springer genast glatt dit. Jordgubbarna som var så röda och stora, dessa kunde ju jag inte motstå! Jag ger säljaren 1.50 pund och går sedan vidare och vi promenerar ner längs gatan där vi får syn på ett shoppingcenter. Vi går in, här finns det affärer i varje hörna, här måste det ju antagligen finnas något dugligt att äta och så var också fallet. Maten vi åt blev snabbmat, gott och snabbt. Vi har mycket tid kvar nu här i Liverpool men vi behöver inte kasta all tid på att äta. Jag vill se vad staden har att erbjuda.

Jag och Lukas bestämmer oss för att gå vidare för att utforska staden lite mer. Vi går upp för en lång trappa som vi tror ska ta oss till ett tak, men istället finner vi en hel park här. Solens strålar lyser nu ännu starkare mot oss, som tur är har vi trendiga Primark solglasögonen med oss. Gräset i parken är grönt och människor sitter ute på fina uteserveringar. Jag funderar på turen vi har haft med vädret och att vi måste njuta av den så gott som det bara går eftersom vi antagligen snart kommer att få uppleva ett halvt år vinter i Sverige. Klockan har precis passerat två, det är överfyllt av människor i parken.

Jag får sedan syn på en häftig staty med en planet, musiknoter och ”fredsfåglar” på som har fångat upp min uppmärksamhet, vad kan detta vara? Vi går dit och läser vad som står på den. Det står ”Peace on earth for the conversation of life” , ett citat av John Lennon.

Solen värmer våra ryggar där vi går, lätt berusade av det strålande vädret och av alla intryck av ännu en helt ny stad. Besöket i Liverpool är ett skönt och efterlängtat avbrott från Manchester som redan efter en dag börjat bli välbekant. Staden är lika vacker som man kan föreställa sig, med en arkitektur som känns ljusare och mer modern än den bruna vi blivit vana vid i Manchester. Det ger nästan lite av en medelhavskänsla att blicka ut över havet och i fjärran kunna se horisonten. Efter ett besök på det välkända Museum of Liverpool, där ”87trappstegstrappan” blir en utmaning för en som har fötter som enda färdmedel och som bor på ett vandrarhem byggt på höjden, beger vi oss mot nästa komplex: The Albert Dock.

Trots det korta avståndet är vägen dit inte helt enkel. Vi får kringla oss förbi några byggarbetare och ett par stängsel över den platta ytan mellan museet och hamnen, uppenbarligen håller man på med att bygga om här i området. Damm yrar i luften och svetten får tröjan att klibba sig fast. Renovering och omkonstruktion är inget nytt i Albert Dock. Från renodlade industrifastigheter till turistattraktioner, och idag finns här allt för den som tar sig tid att göra ett besök.

Till skillnad från det flashiga museet av unik form representerar hamnen en tid av industri och hårt arbete. Komplexet blev färdigbyggt 1846, som det första i världen att vara byggt helt utan trämaterial, och var ett revolutionärt bidrag till dåtidens hamnsystem. De ståtliga fabrikerna reser sig över vattenytan och man känner sig mycket liten där man går, knappt 163 cm lång och 52kg tung. Det råder något fridfullt över platsen, virrvarret av turister och Liverpoolsbor till trots. Det salta vattnet blänker stillsamt mellan tegelbyggnaderna, och de massiva båtarna vaggar rofyllt vid kanterna. Det vackra vädret bidrar givetvis till den utsökta utsikten, men även med hårt regn slående mot vattenytan hade platsen varit vacker. Å andra sidan är detta trots allt en symbol för mycket möda och en kamp för välstånd. Vart man än vänder blicken möts man av det oändligt rödbruna teglet och ärren efter industriell utveckling. Mycket blod har spillts på samma gatstenar jag nu vandrar på och här har många liv gått åt, såväl på land som på väg mot havet.

Smått stressade över att hinna till The Beatles Story i tid, som ligger på dagens to do-list och som också ligger beläget på baksidan av industribyggnaderna, hinner vi gå förbi flera cafén, restauranger, souvenirshops och museum, som innefattar till exempel Merseyside Maritime Museum, Tate Gallery Liverpool och International Slavery Museum. Lukten av nylagad mat möter havets sälta. Överallt strömmar det människor på kullerstensgatorna, i färd med att ta del av alla de upplevelser Albert Dock har att erbjuda. Ingen har längre en tanke på den verklighet som döljer sig bakom hamnens fascinerande fasad.

Med huvudet fyllt av tankar, möter jag på vägen ett par, varav den ena av de två poserar förföriskt mot det svarta stålet som inhägnar vattnet. Den andre tar kort med sin sprillans nya systemkamera, och romantiken yrar i luften. Bakom kvinnan, som så inlevelsefullt poserar framför kameran, står de praktfulla byggnaderna som historiskt representerar allt annat än romantik. Är det inte lite av livets ironi, att uppskatta skönheten i något så naket brutalt som råa industrifastigheter? Men det är väl livets gång, antar jag. Allting förändras och blir till något nytt. Likt ett frö som växer till en blomma har Albert Dock gått från ett hårt präglat förflutet till en sevärdhet många har drömt om att få besöka. Däribland jag.

Therése Björklund

Manchester är Englands Borås skulle man kunna säga. Men då skulle man ha fel. Nog finns det vissa kopplingar, som exempelvis städernas textilproduktion och härliga dialekter, men en äkta knalle vet att historiens vackraste tyger har tillverkats vid Viskans stränder och formats i staden med ullsaxar som symbol. Men trots vår stolthet för vår egen bygd får vi inse våra begränsningar. När vi svalkat tårna, eller strupen, vid Sandwalls plats och fönstershoppat i affärerna så är centrum så gott som tömt på spännande innehåll. Men Manchester vet hur man gör för att underhålla turister likaväl som äkta manchesterbor.

För att hinna med allt som hinnas ska börjar vi dagen förhållandevis tidigt och utvilade, här är det nämligen inte svårt att hitta ett boende för natten då gatorna fylls av skyltar med texten ”To let”. Vi vandrar in mot centrum genom stekoset från gatornas många frukostställen och på en ”full English breakfast” bestående av bland annat ägg, bacon och bönor står du dig hela dagen. Känner du för en mindre fettdrypande måltid funkar det minst lika bra med en medköpt kaffe och sandwich på en bänk i solen, med jäktande engelsmän framför näsan.

För i en storstad som denna, Englands tredje största närmare bestämt, är tempot högt och befolkningen varierande. Från tidig morgon till sen kväll lägger sig ljudridå bestående av gasande bussar och taxibilar, människors ljuvliga brittiska och musik från något café över staden och tillsammans utgör de den kända storstadspulsen, ett konstant flöde av ljud och intryck. Och för en bondjänta från good old Borran är just detta mer än fantastiskt.

Dagen fortsätter med en promenad till Chinatown där ”To let” ersätts av främmande tecken och andra kulturella influenser. Stadsdelen av just denna typ är den tredje största i Europa och gladeligen nog precis så man tänkt sig. Kryddiga dofter letar sig fram mellan trånga gator och fordonens avgaser, gör avtryck och susar sedan vidare mot nästa förbipasserande näsa. Vidare styr också vi våra steg och hamnar i Gay Village, färgsprakande, överdådig och väldigt långt ifrån Österlånggatan. Men ju längre vi går desto mer intressant blir Manchester. Arkitekturen återspeglar stadens historia med vackra och utsmyckade tegelhus men även dess snabba utveckling på senare år med maffiga byggnader som tänjer på gränserna gällande material och form. Det gamla biblioteket i ljus sten bryter snyggt av mot höga skyskrapor med glasfasader.

Med siktet inställt på Manchester Eye, jo då, det finns ett pariserhjul här också, befinner vi oss nu verkligen i händelsernas centrum. Hjulet är ett bra riktmärke för att kunna orientera sig i staden och häromkring finns allt man kan tänka sig i mat-, shopping- och kulturväg. Vill du återigen äta som en infödd rekommenderas ett besök på en pub i närheten där en stammis på menyn är fish n’ chips. Mätt och nöjd kan du sedan besöka lärorika och imponerande Manchester Museum eller spendera några pund i någon av de stora galleriorna. Trots att hösten är här på riktigt strålar septembersolen klart och alla vi möter är lika förvånade som vi. Vi förstår att det inte hör till vanligheterna så att säga.

Men det är först när skymningen faller som invånarna och staden visar upp sig från sin bästa sida. Lyckligt nog är det match på Old Trafford ikväll och lyssnar man riktigt noga hör man fansen skrika sig hesa ända hit. Vi går in på en pub för att uppleva stämningen på riktigt och härligt nog vinner Manchester United, skönt för husfridens skull. Oavsett tid på dygnet eller vem man pratar med är fotbollen ämnet på allas läppar och det som förenar både gammal som ung. Men gör inte som undertecknad och välj en bar där majoriteten av besökarna tillhör motståndarlaget…

Nyfiken på resten av matutbudet tar vi oss till en italiensk restaurang och avnjuter en god middag. Men än finns det fler upplevelser som staden har att erbjuda. Och är det något som engelsmännen kan så är det att stanna uppe hela natten, varje natt. Mediamannen Mark Radcliffe sammanfattar nattlivet bäst av alla med orden ”A city that thinks a table is for dancing on”.

Krossade ölflaskor och cigarettfimpar dekorerar gathörnen, men invånarna bryr sig inte. Sköna tongångar hörs från ett lokalt band i en ruffig lokal. Luften är fortfarande ljummen efter en dag av värmande strålar. Här är allt tillåtet och allt ett resultat av ett storstadsliv som innehåller mer än vad man kan ana. Trots defekter och en sen timma är atmosfären densamma, en nästan familjär stämning där alla håller ihop i vått och torrt oberoende vem man är. I en så pass ny storstad som Manchester är finns detta bevarat. Det känns nästan som en sommartorsdag på Stora Torget.

Ellinor Hjalmarsson